Måleriets historia


Förord | 1400-talet | 1500-talet | 1600-talet
1700-talet | 1800-talet | 1900-talet

Förord
I Sverige hade måleriet en relativt sen tillkomst. I de antika kulturerna kunde vi redan före Kristus födelse se en rad kraftfulla väggmålningar ibland annat tempelbyggnader. I de nordligare trakterna var det främst grottmålningar, färgade tyger och hudar som förgyllde vår närmiljö.

Under medeltiden började färgvärlden omkring oss att förändras genom att vi började måla och färgsätta vår omgivning. I Sverige kom varje bygd ha sin särskilda stilhistoria. Den kunde hänga samman med olika näringar eller impulser och modestilar ifrån andra länder och bygder.

Från medeltiden fram till 1800-talet var färgspektrat relativt begränsat genom naturpigmenten, men med efterkrigstidens genombrott med konsttillverkade pigment kom måleriet och färgens betydelse att öka. Nu kom färdigblandad färg i butik.

Tidigare hade målarna rivit pigment och blandat färger själva. De färdigtillverkade färgerna har skapat både nya möjligheter liksom en kaotisk färgvärld omkring oss.

Tillbaka

1400-talet
Medeltidens svenska städer var små och relativt oansenliga. De flesta svenskar, såväl rik som fattig, bodde på landsbygden i omålade trä- eller stenhus. Vem köpte måleri på 1400-talet? Kyrkan var absolut den största beställaren. Kyrkan var under perioden den starka och sammanhållande kraften och det var i kyrkan det förekom färg och måleri.

Exteriört var kyrkan ofta röd, antingen av tegel eller avfärgad puts. Kyrkportarna hade ofta en kraftfull färg. Den stora prakten och färgrikedomen vändes inåt i kyrkorummet och symboliserade att människan genom att passera kyrkotröskeln klev in i en bättre, heligare värld.

Både utvändigt på fasaden och i kyrkorummet var det främst kalkfärg som användes. Den teknik som förekom i Sverige var den s.k. seccotekniken, vilket innebar att målaren målade med kalkfärg på torr puts. När man målar med kalkfärg på våt puts kallas det frescoteknik, vilket var vanligt i bl.a. Italien. På trä förekom temperamålningar vilket resulterade i matta ytor med starka färger.

De vanliga stilarna under medeltiden var den romanska och senare den gotiska stilen, vilket gav våra kyrkor dess karaktär. Kyrkomåleriet varierade dock stort över landet. Färgerna blandades sällan och var därför rena och kraftfulla. De populäraste färgerna var cinnoberrött (NCS S1550 Y60R), brunrött (NCS 4030 Y90R), grönt (NCS S3030 B90G), citrongult (NCS S1530 G90Y), blå (NCS S 4030 B10G) samt ockra (NCS S2030 Y30R).

Kyrkmålarna var ofta okända under medeltiden. De kunde vara lokala konstnärer eller invandrande yrkesmän. De levde ett kringflackande liv mellan länder, städer och bygder. En av de få kyrkomålare man känner till är Albertus Pictor. Albertus Pictor gjorde sig en ansenlig förmögenhet på sitt yrke och ägde två stenhus vid Norrbro i Stockholm.

Han levererade också broderade textilier till kyrkorna. Målaren tillverkade sina färger själv. Pigmenten köptes i klumpform och maldes genom att rivas mellan stenar innan de användes. Exakt vilka pigment som användes är svårt att fastställa, dock fanns det inte så många pigment att tillgå som kunde användas till kalkfärg. Detta begränsade färgskalan i målningarna.


1400-tals kyrka

Tillbaka

1500-talet
Under 1500-talets början kom Gustav Vasa till makten. Han tog ifrån kyrkan dess stora ekonomiska makt och införde den lutherska läran i Sverige, den så kallade reformationen. Kyrkans ekonomi blev därmed svagare och det var främst kungen och den rika adeln som blev de stora byggherrarna i Sverige.

Gustav Vasa själv brydde sig inte något vidare om utsmyckning, men hans söner var starkt influerade av europeiska stormän och införde en riklig utsmyckning i sina bostäder som snabbt efterföljdes av rika borgare och adelsmän. De breda folklagren fortsatte dock att ha omålade trähus. Den stil Vasasönerna införde till Sverige under 1500-talet kom att heta renässansen. Till Sverige kom renässansen via Tyskland och Nederländerna.

Renässansen etablerades som de protestantiska furstarnas byggnadsstil och var en reaktion mot det katolska. Istället för gotikens färgstarka, målade interiörer kom materialet istället att få hög status.

Det skulle vara ädla träslag, kalksten, sandsten och marmor. Dock var dessa träslag och arbeten exklusiva och i Sverige blev det vanligare att imitera fina material genom exempelvis trompe l´oeil, giraille, marmorering, ådring och intarsiaimitation.

Färgerna var ljusa och nyanserades i skalor så en grön kunde gå från en ljusare grön till en mörkare. I den katolska kyrkan användes ofta schabloner, men under renässansen uppskattades en variation i upprepning varför man började måla på fri hand.

Renässansen karaktäriseras av praktfulla takmålningar. Det var kassettak med förgyllda och dekorerade fält. Kassetterna kunde vara påsatta lister eller illusoriskt målade ramverk på en slät yta. Bildmotiven var oftast hämtade från bibeln och kopierades flitigt.

Färgskalan var ljus. Fortfarande användes al secco tekniken och ibland förekom al fresco. På trä användes limfärg, äggtempera eller äggoljetempera, men det har även påträffats kalkfärg på trä. Pigmenten var betydligt fler än under medeltiden. Huvudsakligen användes jordfärger, men det förekom även organiska pigment. Förekommande färger var limfärg, tempra, kalkfärg och tjära.

I riktigt påkostade inredningar förekom saffran. Det finns även färger omnämnda i dokument, exempelvis ryssgult och spanskgrönt, som skvallrar om handelsutbyte av pigment. Målningen skulle under renässansen ge ett intryck av att vara naturtroget. Väggarna pryddes vanligen av textilier eller tapisserier.

Stilen och tekniken överfördes av invandrande hantverkare. De kungliga byggherrarna använde sig av tyska och nederländska hantverkare och konstnärer, som i sin tur lärde upp svenska hantverkare. Ett flertal svenska hantverkare gick också gesällvandringar i Nederländerna eller Tyskland.

Samtidigt levde den sengotiska traditionen i det folkliga måleriet - allmogemålarna. De försåg sina figurer med renässansattribut men stilen bibehölls sengotisk. Detta skapade två grenar inom måleriet. Slottsmålaren, som var fast anställda vid olika slottsbyggen och allmogemålaren, som var kringvandrande och försökte livnära sig på ströjobb i kyrkor eller bemedlade hem på landsbygden.

Det var dock ett relativt ovanligt yrke att vara målare och det var inte förrän 1585 som skråväsendet för måleri stiftades. Staten försökte nu centralisera måleriyrket till städerna. Vid 1500-talets slut fanns det få kringvandrande kyrkomålare.


Kassett tak 1500-talet

Tillbaka

1600-talet
Vid 1600-talets början drogs Sverige in i stora europeiska krig, som förvandlade Sverige från en avkrok till en militär och ekonomisk stormakt. Krigen medförde att måleriet och dekorationen flyttade från de kungliga slotten till den alltmer förmögna adeln och borgerskapet.

Rika högadelsfamiljer skapade sig praktslott, vilket inte hade förekommit tidigare. Exempelvis byggde de la Gardies familj Läckö slott och Wrangels familj Skokloster slott. Även mindre bemedlade borgare och stormän på landsbygden började dekorera sina hem med målningar och tyger. De medeltida kyrkomålningarna hade blivit slitna och föråldrade. De medförde att kyrkomåleriet åter tog fart och följde de nya stilarna. Arkitekter hämtades in från Europa.

Vid 1600-talets slut gick byggandet ner i Sverige då adelns tillgångar kraftigt förminskades genom Karl XI:s reduktion. Under Karl XII:s tid förekom ett flertal år av pest och nöd som reducerade all tanke på byggnadsutsmyckning. Den förhärskande stilen under 1600-talet var senrenässans och barock men den senmedeltida stilen höll sig kvar på landsbygden där fler och fler började bruka den i sina dekorationer.

Senrenässansen, som också kallas holländsk eller tysk renässans, kom att ha stora likheter med den tidigare renässansen. Under 1500-talet hade renässansen strävat efter symmetri och arkitektonisk balans. Senrenässansen präglades istället av rörlighet, festlighet och prakt. Det var fortfarande taken som målades praktfulla.

Under 1500-talets renässans hade väggarna delvis klätts med panel, men under senrenässansen kom de till större del att beklädas med tapet. Vid århundradets mitt kom barocken till Tyskland och Nederländerna och något senare även till Sverige.

Liksom renässansen var barocken präglad av antikens lämningar, men kom ändå att stå i stark kontrast till renässansen. Barocken karaktäriseras av tyngd, starka kontraster och stort överdåd. Barocken blev framförallt de rikas stil medan landsbygdens adelsmän och stormän använde renässansens stilideal uppblandat med medeltida sengotiska inslag.

Renässansens ljusa färger ersattes under barocken med svartaktiga färger, guldförgyllningar och mörka träslag. Det man inte hade råd att köpa i material imiterades flitigt. Bildspråket inom barocken var starkt symboliskt och varje färg hade sin betydelse. Blått stod för andakt och vetenskap, men även för svartsjuka. Det gröna visade glädje, vänlighet och hopp medan det bruna stod för måttlighet, förstånd och tillfredsställelse.

Fortfarande var det vanligen äggtempera, äggoljetempera eller limfärg som användes men oljefärgen var på intåg och användes i de mer bemedlades byggnader på fönster, portar och fasaddetaljer. Vid 1600-talets slut ersattes de övriga färgerna med den dyrare oljefärgen för dekorationsmåleri.

Oljefärgen intensifierade bildernas lyster och de vanligaste motiven var landskapsscener och djur. Ådring, marmorering och stänkmålning blev också alltmer vardagliga inslag i måleriet. Under seklets slut var målade stucktak vanligare framför kassettak i trä. Skråväsendet infördes för måleriet under 1600-talets slut.

Skrået fungerade som en kartellorganisation som styrde prissättningar, antalet utövare liksom utbildning till mästare. Skrået hade en social betydelse med understöd till änkor och fattiga medlemmar.

Tidigare hade flertalet mästare inom olika hantverksformer varit mångsysslare. En person kunde både vara glasmästare, byggare och målare, men genom skråväsendets upphörde detta. Nu skulle en målare hålla sig inom måleriyrket och en glasmästare till glasmästeri.

Dock tillhörde både porträttmålare, palatsmålare och enklare hantverksmålare samma skrå. Konstnärerna stod högst i rang. Det fanns dock de s.k. bönhasarna som tillämpade måleriyrket utan att vara anslutna till ett skrå. Skrået försökte mota bort dem med bryska metoder.


K1600-tals barrock från Karlbergsslott


1600-tal från Sandmarslott

Tillbaka

1700-talet
Vid 1700-talets början fick Sveriges ställning som krigsmakt ett abrupt slut med Karl XII:s stora nederlag. Nu inriktade staten sig på att bygga fred och välstånd i landet. Starka influenser hämtades från upplysningsfilosoferna. Industrin började blomstra med järnhantering, textil och trä.

Genom industrin skapades ett bredare välstånd bland befolkningen. Det kom också nya förmögna grupper av grossister, jurister, läkare och brukspatroner i samhället. Några av dessa grupper byggde upp större rikedomar än lantadeln. Det utbredda välståndet medförde att allt fler började smycka sina nya bruksherrgårdar med målerier och dekorationer.

Även ett antal storbönder lyckades skapa sig en förmögenhet och skapa påkostade hus och inredningar. Välståndet gjorde också att befolkningen satsade på vackrare och större kyrkor som blev deras gemensamma stolthet. En rad stilar odlades under 1700-talet, men de mest utbredda var rokokon och den gustavianska stilen. På landsbygden fanns en stor fördröjning innan stilarna nådde ut. Ända in på 1800-talet förekom barocken och 1500-talets renässansförlagor på landsbygden.

Från den tunga och pompösa barocken vandrade smakriktningen under 1700-talet över mot rokokons graciösa och behagfulla stil. Rokokon kom från Frankrike och fördes in i Sverige av slottsarkitekten Carl Gustaf Tessin och hans son Nicodemus Tessin. Rokokon etablerade sig snabbt i Sverige. Den hade mjuka asymmetriska former, naturdekorationer i form av snäckor, blommor och rankor. Importerat kinesiskt porslin var populärt och dekorationsmålningarna hämtade mycket inspiration ifrån dessa.

Under rokokon byttes barockens mörka, kontrastrika färger mot pasteller som rosa, mellanblått, äppelgrönt och pärlgrått. Vitt användes nästan aldrig och marmorering förekom mycket sparsamt. Kineserierna gav inspiration till användandet av lacker som krackelerade den målade ytan.

Vid 1700-talets mitt grävdes staden Pompeji fram och nya antika influenser började spridas. En rad arkitekter besökte Italien för att studera nya tidsströmningar. Efter Gustav III:s resa till Frankriken slog under 1700-talets slut en ny stil igenom i Sverige - den gustavianska klassicismen. Den hade till en början samma ljusa färghållning och eleganta sprödhet som rokokon, men blomrankorna kom med tiden att få en alltmer rak och symmetrisk karaktär. Den lodräta randningen blev ett typiskt gustavianskt stildrag.

Istället för de tidiga landskapsscenerna med herdar och djur började nu antikens ruiner pryda tak och väggar. Dekorationerna placerades symmetriskt på väggfälten. Vid 1780-talet utförde Gustav III en resa till Italien och efter den resan infördes en mer strikt gustaviansk stil. Rent vita snickerier med förgyllningar ställs mot väggfält av sidendamast i starka färger.

Pigmentutbytet ökade under 1700-talet då kemivetenskapens framfart lyckades tillverka nya pigment. Dock var de billiga jordpigmenten de vanligast förekommande. På landsbygden var pigmenttillgången sämre än i städerna.

Det medförde att målarna och hantverkarna på landsbygden i stor utsträckning tillverkade sina pigment själva utifrån lokala förutsättningar och naturtillgångar. Under 1700-talet blev det allt vanligare att måla möbler och snickerier med linoljefärg. Linolja importerades vanligen från Ryssland och genom kokning och tillsatser med blyglete förkortades torktiden.

Handeln med Afrika och Asien gav olika hartser och kopaler, som användes för att framställa olika lacker. Kalkfärger användes nu enbart för avfärgning av fasader. Dekorationerna gjordes genom förlagor som överfördes på väggen genom punsning. Små nålstick gjordes i förlagans papper. Bilden överfördes genom att färgen stöpplades in genom dessa små hål. Därefter fullbordades målningen på fri hand.

Målaryrket hade i det närmaste försvunnit under sekelskiftet mellan 1600- och 1700-talet till följd av krig, pest och svält. När Stockholms slottsbygge påbörjades under 1730-talet var man tvungen att använda sig av utländska målerihantverkare.

I tidens anda önskades en återetablering av det svenska måleriet. Med de utländska hantverkarna som lärare stiftades Kongl Ritareakademin och senare Kungliga Målar- och Bildhuggarakademin. Inom akademin gavs hantverkarna en konstnärlig utbildning. Under samma period förekom även en flitig gesällvandring till Europa där lärlingar och gesäller arbetade hos olika mästare.

Under 1700-talets slut började arkitekterna i allt högre grad ta bort utsmyckningsförslagen från målarna och "den goda smaken" fick vara förhärskande. Detta tros ha hämmat variationsrikedomen inom måleriet.


1700-tals rokoko

Tillbaka

1800-talet
1800-talet är den stora förändringens tid. Industrialismen tog fart och med den inflyttningen till städerna. Ett flertal svenskar flyttade till Amerika och de som blev kvar fick det bättre tack vare vaccinet, potatisen och freden. Genom ångan, kanalerna och järnvägen växte nya industrisamhällen fram och med industrin kom arbetarbostäderna.

Den bredare befolkningen tog efter herremän i livsstil och utsmyckning av hemmen som också fick belysning och andra bekvämligheter. Under 1800-talet infördes också folkskolorna, hotellrörelsen, restauranger, postverket, banker, järnvägsstationer. Stilarna var många under perioden men de stora stilrörelserna var empire, jugend och nationalromantiken. Bredvid dessa stilar skapades en mycket speciell och svensk allmogestil.

Med den nye tronföljaren år 1810, marskalken Bernadotte, följde Napoleons franska hovstil empiren. Empiren hämtade sina förebilder från den romerska kejsartiden. Kontrastrika färger och tunga mörka möbler med förgyllda beslag och rum dekorerade med olympiska gudar, vaser och mytologiska djur. Ofta omgärdades dessa med målade draperier.

De nya byggnaderna som järnvägsstationer, restauranger och hotell hämtade inspiration från gotiken, renässansen och rokokon och fick därmed benämningarna nygotik, nyrenässans och nyrokokon. Ett flertal stilimitationer utfördes från dessa tider fastän i nya material. Ofta fungerade byggnaderna som en teater där man byggde kulisser av ohållbara och billiga material.

Under mitten av 1800-talet kom en motreaktion mot "förfalskandet" och man började propagera för en smakfullare och enklare inredning där allt man använde skulle vara hantverksmässigt, enkelt och ändamålsenligt. Stilen fick ett brett inflytande genom Carl Larssons målningar. På landsbygden förekom den snirkliga schweizerstilen.

Vid 1800-talets slut kom den stora motreaktionen mot den ohistoriska imitationen. Den största strömningen fick i Sverige namnet jugend. Med jugendstilen kom mjuka, ljusa färger och rundade dekorationer. Dekorationerna hämtade inspiration från blomvärlden. Världsutställningarna under 1800-talet inspirerade till snabb stilväxlingar.

Under sekelskiftet började ett flertal historiska herresäten, slott och kyrkor att restaureras. Restaureringarna skapade en debatt kring äkta och imitation samt vad som ansågs vara en nationell karaktär. I debattens fotspåren växte nationalromantiken fram. Samtida med jugendstilens ljusa rörelse förekom nationalromantikens mörka och tunga karaktär. Mörk ek och furu i robusta former mot vitlimmade kalkväggar.

Även den fattigare delen av befolkningen började få målade interiörer i allt högre utsträckning än tidigare. Skorstensstocken vitlimmades. Taken och väggarna fick ofta den tåliga stänkmålningen. Snickerierna oljemålades med kimrökfärg eller jordfärger. Helt omålade snickerier var ett fattigdomsbevis. Tapeter var dyrt och istället "fuskmålades" tapeter schabloner. I vissa delar av landet målades det landskaps- och djurmotiv på väggarna eller en "bonde" marmorering.

Industrialiseringen utvecklade en rad nya och billiga pigment. Nu framställdes krom- och koboltfärger samt kadmium- och anilinfärger. Flertalet pigment var inte beständiga, men en start på en ny industri, färgindustrin, hade inletts.

De traditionella bindemedlen fortsatte att användas under hela 1800-talet. En stor förändring var att använda fetare oljor för att skapa en blankare färg. Blanka färger hade inte funnits tidigare, men blev vanliga inom jugend och schweizerstilen.

Under 1800-talet växte måleriyrket dramatiskt från att ha varit en grupp med ca 500 målare år 1820 till att år 1920 vara 15 000 målare. Yrket gick därmed från en mycket liten exklusiv grupp konsthantverkare till en av de större hantverksgrupperna i samhället. Anledningen att yrket ökade så dramatisk var den kraftigt förbättrade bostadsstandarden.

Den medförde att alltfler dekorerade sina hem. Genom avskaffandet av skråna 1846 blev det lättare för många att skaffa sig gesällbrev, dock klagade många därmed också på det försämrade hantverkskunnandet inom yrket. Bostadsbristen i städerna startade ett omfattande spekulationsbyggande. Det krävde snabbare och billigare produktioner och ackordslönen blev vanlig. 1887 bildades Svenska Måleriarbetareförbundet och 1899 bildade Sveriges Målaremästareförening.


1800-talets Sweizerstil


1880-talets Empir stil även kallad Karl-Johanstil


Trapphus från 1800-talet


Måleri från 1800-talets slut


Trapphus från 1800-talets slut

Tillbaka

1900-talet
På grund av nya byggnadsmaterial och den stora serie produktionen av bostäder så förändrades måleriet radikalt under 1900-talets sista hälft. Färger som alkyd färgen och latexfärgen var det främsta som användes.

Nytt var också sandspacklet som sprutades på väggar och tak maskinellt. Andra nya saker var bl.a. målarrullen, förlängningsskaftet och fogsprutan.

Under 1900-talet har man främst satsat på bostadsbyggandet. Staten började ta ansvar för samhällets bostadsförsörjning. Den intensivaste bostadsbyggnadsperioden var mellan 1965-1974 - det som kom att kallas miljonprogrammets tid.

Från 1975 minskade byggandet. Från 1980-talet fram till idag har främst ombyggnader varit vanligt. 1900-talet har varit förändringens tid inom måleriet. Smakriktningar och hantverksskickligheter har ändrats i en allt snabbare takt liksom urvalet av pigment och färgtyper.

Detta har skapat helt nya förutsättningar för måleriet än tidigare, men också skapat en rad nya problem. Ett flertal stilar avlöstes och förekom bredvid varandra under seklet.

Under seklets början var det fortfarande jugend, nationalromantiken och nyklassicismen med sin enkelhet, som levde kvar från förra seklet. Vidare har stilarna ändrats och idag kan man se en blandning av de flesta stilarter i dagens arkitektur.

Källhänvisning! Detta bygger på en del av det examensarbete jag gjorde på KTH i Haninge. Bilder och en del text är från boken ”Så målade man” av Henrik Wannfors och Karin Fridell Anter.

Tillbaka